Puccini är tillbaka på Skäret. För femte gången ska den italienske mästarens musik ljuda i operahuset på Skäret. Efter Kappan (Il Tabarro), Tosca, La Bohème och Madama Butterfly har turen nu kommit till Turandot, sagan om den grymma prinsessan som låter mörda alla sina friare.

– Det är grymt, iskallt och dramatiskt men också oerhört vackert och känslosamt. Puccini har en förmåga att beröra publikens innersta. Under en Pucciniopera faller alltid tårar i salongen, säger Alexander Niclasson, som regisserar Turandot.

Turandot skiljer sig från Puccinis tidigare verk på flera sätt. Ett utmärkande drag är kören som har en mycket framträdande roll. Kören befinner sig mer eller mindre ständigt på scenen och är oerhört betydelsefull för att föra handlingen framåt. Operan är ofta spelad på stora arenor, som Arena di Verona, och i sådana uppsättningar kan kören ha flera hundra sångare.

Turandot utmärker sig också genom de starka kinesiska influenserna. Librettot bygger på en gammal saga från Främre Orienten som, efter bearbetning av Friedrich Schiller, fått handlingen förlagd till Kina. Och Puccinis italienskt klingande musik varvas med typiskt kinesiska tongångar, vilket skapar en speciell musikalisk dynamik rakt igenom hela operan.

– Puccinis strategi var att föra handlingen framåt med ett kinesiskt tonspråk och använda ett romantiskt italienskt tonspråk för att förstärka de känslosamma partierna och ariorna, säger Alexander Niclasson.

Turandot blev Puccinis sista opera. Och, till skillnad från alla de tidigare, inte färdigskriven under hans levnad. När han avled i cancer 1924 var partituret ofärdigt och de två sista scenerna bara på skisstadiet. Puccinis elev, Franco Alfano, fick uppdraget att slutföra operan, och hans version spelades från och med den andra föreställningen på La Scala i Milano, där operan fick sitt uruppförande. Vid premiären hade dirigenten, Arturo Toscanini, avslutat föreställningen efter den sista scen som Puccini hade skrivit. Så operan som inte hade något slut fick så småningom två – varav ett är det som sedan dess spelats i snart hundra år.

Operans historia är på så sätt en saga i sig, precis som själva berättelsen om Turandot. Den vackra men brutala prinsessans far har bestämt att hon ska gifta sig. Hon svarar med att utmana alla friare med gåtor. När de svarar fel hugger hon rätt och slätt huvudet av dem. Men naturligtvis dyker en friare upp som svarar rätt på gåtorna…

Friaren är prins Calaf, och hans aria i den sista akten, Nessun dorma, är en av de riktigt stora utmaningarna för en tenor. Följdriktigt gjorde den store Luciano Pavarotti arian till sin signatur, och även till höjdpunkten när han sjöng den som av de tre tenorerna, tillsammans med Plácido Domingo och José Carreras.

På sopransidan har den kvinnliga huvudrollen haft en svensk gigant som uttolkare i Birgit Nilsson, som gjorde Turandot till en riktig paradroll. På senare år har vår nutida världssopran, Nina Stemme, också gjort rollen till sin.

– Det krävs oerhört mycket av både tenorer och sopraner för de här rollerna, så det är fullt naturligt att de allra största sångarna tagit sig an dem. Bägge rollerna kräver tekniskt skickliga sångare med stora röstregister, och det är bara solister på den allra högsta nivån som kan göra dem rättvisa, säger Alexander Niclasson.

I Opera på Skärets Turandot delas rollen som Calaf av Richard Bauer från Brasilien och norske Kjetil Støa och Turandot sjungs av polska Wioletta Chodowicz och Trine Møller från Danmark.

Alexander Niclasson är trygg i förvissningen om att Opera på Skärets solister är av den klassen att de kommer att leverera stordåd i sommar.

– När vi hade vår audition inför Turandot lyssnade vi på över 200 sångare, de allra flesta av hög internationell klass. Och de här fyra var de allra bästa. De har helt klart röstresurserna för att sätta publikens känslor i gungning, säger Alexander Niclasson.