Leslie Swackhamer är regissör för årets uppsättning av Madama Butterfly. Hon har jobbat med teater och opera i USA i över 30 år och Madama Butterfly är lite av hennes expertområde. Uppsättningen på Opera på Skäret blir hennes tionde Madama Butterfly och hennes Europadebut. Man ska dock inte tro att det alltid blir samma föreställning.

– Jag vill ha era idéer, jag gillar att samarbeta. Det blir aldrig samma sak, eftersom människorna som är involverade tar med sig olika saker till scenen, och så vill jag ha det, sa Leslie under den första dagen av repetitionerna på Skäret.

Miljön på Skäret är mycket speciell om man jämför med Leslie Swackhamers tidigare arbetsplatser. År 2014 och 2016 jobbade hon på San Francisco Opera och nu under våren på Washington National Opera.

– Titta här, vad synd det är om oss som måste jobba med denna utsikt, säger hon lite ironiskt 
och pekar mot Ljusnaren och solen som letar sig fram genom molnen. Med sig till Sverige tog hon även ett fiskespö och hoppas få loss lite tid mellan repetitionerna för att fånga en fisk eller två.

Sedan 2008 är Leslie Swackhamer VD för Susan Smith Blackburn Prize, ett pris som riktar sig till kvinnliga dramatiker i hela världen. Det är det största och äldsta priset i sitt slag. Hon var även med och grundade Women Playwrights Festival i Seattle.

Hon ser sitt arbete som ett sätt att ändra på människors sinnen och åsikter. Hon menar att man måste ändra folks hjärtan för att ändra deras åsikter och att Puccini, genom Madama Butterfly, har gett oss ingredienserna för att göra det. Kvinnorollen som Puccini framställer i Cio-Cio San är väldigt modern för att vara skriven på tidigt 1900-tal och Leslie Swackhamer beskriver henne som väldigt stark och modig.

Något som gör Leslie till en eftertraktad regissör när det kommer till just Madama Butterfly, är att hon jobbar efter Suzuki-metoden. Metodens syfte är att bygga upp en skådespelares medvetenhet om sin kropp. Den kräver mycket energi och koncentration. Metoden resulterar i att skådespelarna blir mer medvetna om sina naturliga uttryck och låter dem hänge sig mer helhjärtat åt de fysiska och emotionella krav som ställs på skådespeleriet.

Hon arbetar också med två japanska teaterkonventioner; kurokos och att svart inte är synligt. Kurokos är svartklädda, och därmed osynliga, medarbetare på scen. Allt detta kommer att visa sig tydligt under föreställningarna av Madama Butterfly.