Ett starkt fundament, en känsla av trygghet – som huvudpersonen Senta vill bort ifrån. Det är grundtanken bakom den scenografi som nu växer fram i Sven Östbergs huvud. Uppdraget: att visualisera ett drama om drömmar, offer och svek som innehåller ett stormande hav, ett spökskepp – och tillverkning av lusekoftor.

– Som vanligt när man har en liten budget gäller det att trolla med knäna, säger Sven Östberg glatt.

Sven Östberg är själv ett av de trygga fundament som verksamheten på Opera på Skäret genom åren vilat på. Av de tio fullskaliga operauppsättningar som producerats på Stora scenen sedan 2006 har Sven Östberg svarat för åtta. Han har rykte om sig att kunna åstadkomma mycket med små medel, och har ofta hyllats för sina geniala idéer.

– Det är av nöd och tvång jag lärt mig att jobba med små resurser. Men det har också blivit något av en stil som jag tagit till mitt hjärta. Hela Opera på Skärets verksamhet har ju definierats av det genom åren – det är inte möjligt, det går inte – och så har vi gjort det i alla fall.

Med tiden har Sven också insett att begränsningar faktiskt kan vara något bra i en skapande process, en faktor som tvingar honom att tänka till lite extra.

– Men visst, hade jag sluppit att hela tiden tänka på kostnader hade väl inte det gjort något. Det är inte säkert att idéerna hade blivit så mycket annorlunda om jag haft en större budget, men vissa saker hade säkert blivit elegantare utförda, och mer mekaniserade. Vi gör ju det mesta själva, och jag är ju inte direkt världens främste mekaniske konstruktör…

Sven Östberg visar upp en liten modell av en konstruktion som är utgångspunkten för det kommande scenbygget.

– Vi bygger upp insidan av ett hamnmagasin där skepparen Daland har sina olika verksamheter, men inte som ett tätt hus utan mer som en stomme med grova stolpar och bjälkar, som symboler för den trygghet som Senta vuxit upp i – och som hon hatar och vill fly ifrån, säger Sven Östberg.

Lusekoftorna då? Att Sentas far inte bara är skeppare utan också driver produktion av det norska symbolplagget är en liten egensinnig detalj signerad Sven Östberg och Sten Niclasson mer än Richard Wagner, som ytterligare ett sceniskt attribut som sprider en känsla av trygghet.

– Lusekoftan är tryggheten, plagget gummorna stickar för att hålla gubbarna varma. Men Senta tycker allt det där är ruttet, hon vill varken ha koftor eller traditioner.

Scenografin befinner sig än så länge på modellstadiet. I maj och juni sker byggnationen i operahuset – bland annat en sju meter hög konstruktion i stål som sedan kläs i trä, och lagom till midsommar ska allt vara klart och fungerande. Inklusive spökskeppet Holländarens ankomst, vilket Sven Östberg ser som den största utmaningen i visualiseringen av den dramatiska berättelsen.

– Men det är kul. Att med våra resurser skapa en illusion av en gaffelriggad skonare som seglar in i handlingen är en härlig nöt att knäcka, säger Sven Östberg.