Tamino, världens tråkigaste operakaraktär?

Vid första anblicken av Mozarts verk Trollflöjten är det lätt att uppleva operan (eller sångspelet) som ett sagodrama. Men är berättelsen endast om en heroiske hjälte som besegrar ondskan och vinner prinsessan? En saga om ljus och mörker som berättats så många gånger. Bakom stereotyperna gömmer sig en värld av symbolik och dolda berättelser. Många gånger har jag hört att Tamino är operalitteraturens tråkigaste karaktär. Men är denna karaktär så klichéartat som den först tycks vara?

Helt klart ville Mozart ge premiärpubliken på Theater auf der Widen i Wien 1791 den underhållning de förväntade sig, och visst blev de underhållna. I Trollflöjten varvas dramatik med uppsluppen komik, kärleksscener och fantastisk musik. Men det finns också ytterligare lager i detta sista sceniska verk av Mozart.

Vid den tiden som skulle bli Mozarts sista tid i livet kom ett kringresande teatersällskap till Wien. I spetsen för detta sällskap fanns Emanuel Schikaneder, en man som förutom en passion för musiken och dramatiken även hade frimureriet gemensamt med Mozart. Dessa båda konstnärer skulle tillsammans komma att skapa ett sångspel sprängfyllt av just musik, dramatik och frimurerisk symbolik. Dolt i dramats märkliga, kanske ologiska och med dagens ögon i vissa hänseenden etiskt problematiska handling finns en uppsjö av mystiska symboler och ett sökande efter sitt sanna jag. Mozart och Schikaneder var människor av sin tid. vid slutet av 1700-talet satte upplysningens idéer även sin prägel på scenkonsten. Kort beskrivet bestod idéerna i att människan med sin egna förmåga skulle arbeta för att bli en bättre människa, mer fri från religion. Detta är det som jag har avsikt att utveckla mer i denna text.

I Basilica di San Lorenzo i Florens går det att beskåda en av Michelangelos vackraste skulpturgrupper. Kring gravmonumenten i Sagrestia Nuova finner vi statyerna som ger dygnets fyra stadier kroppslig gestalt. Vid Lorenzo de Medicis gravmonument ses 1500-talsstatyerna Dagen och Natten. Dagen har formen av en muskulös man och Natten av en sensuell kvinna med likt månljuset glänsande polerade marmorlår. Precis som dessa statyer illustreras även i Trollflöjten natten av en kvinna (Nattens drottning) och dagen av en man (Sarastro). Uppenbarligen var det på Mozarts tid ingen ny företeelse att dessa motpoler presenterades som de två klassiska könen. Tanken att natten och dagen inte kan vara utan varandra, liksom att mannen och kvinnan hör ihop, är både en vacker illustration och samtidigt bedrägligt heteronormativ. I Mozarts opera blir allegorin ytterligare utvecklad då karaktärerna i sin etik och moral står i motsats till varandra. Sarastro står för ljuset, förnuftet och kärleken medan Nattens drottning står för det mörka i människan, svek och hämndlystenhet. Detta är en av de stora utmaningarna i iscensättning av verket. Med vår tids ögon kan det tolkas som att det dramat vill berätta är att de negativa karaktärsdragen uppkommer pågrund av att karaktären är kvinna, och det är problematiskt. Sarastro säger exempelvis i en Svensk översättning om Nattens drottning: hon är en kvinna, hon är stolt och svag. Därför är det också viktigt att se detta ur ytterligare perspektiv. Nattens drottning är symbol över något mer, karaktären är mindre en illustration av en kvinna utan mer ett förkroppsligande av natten eller mörket i människan. Därför anser jag att Sarastro och Nattens drottning är nycklarna till att förstå Tamino och operans underliggande berättelse.

Tamino slungas in i en okänd värld där han omedelbart utsätts för yttre prövningar som får honom att vända sig till sitt inre för att rannsaka sig själv. Det blir en kamp mellan ljus och mörker, dag och natt såväl i den yttre världen som i den inre. Tamino får på ett dramatiskt sätt gestalta det livslånga arbetet som de flesta människor gör inom oss själva, strävan för att bli bättre människor. Även om Taminos värld kanske är mer svartvit än den vi lever i så kan vi känna igen oss i hur händelser i vår omvärld får oss att söka svar i vårt inre.

Mycket mer kan sägas om Trollflöjten som verk. Operan med sin mystik och sitt drömska drama har av vissa beskrivits som den första romantiska operan. Under romantiken låg detta sångspel som inspiration för flera av 1800-talets kompositörer och librettister. Trollflöjten anses också som en av de första tyska operorna då den skrevs för att framföras på Mozarts modersmål tyska till skillnad från det tidigare rådande operaspråket italienska. Musikaliskt som dramatiskt är Trollflöjten intressant. verket kan väcka frågor som inspirerar och reflekterar över oss själva. Varför man reagerar på vissa sätt i vissa situationer. Kanske är Taminos roll inte tråkig, för rollen blir intressant i denna kontext av symboler i detta fantastiska sångspel.

/Amandus E. Lindblad
Filosofie Magister Teaterstudier
Produktionsassistent vid Opera på Skäret
Sofie Hedman