Lev Pugliese är en internationellt verksam regissör med rötter i Italien och en bakgrund som präglats av klassisk musik och opera från tidig ålder. Han har tidigare regisserat Turandot i både Italien och Kina. I sommar debuterar han på Opera på Skäret. Här berättar han om vad som lockar honom till Skäret, sin syn på Turandot samt sin kreativa process.
Det här blir första gången för dig på Skäret. Vad är det som lockar dig att komma och arbeta på Opera på Skäret?
– Flera anledningar! Jag har genom åren träffat flera sångare som medverkat i produktioner på Opera på Skäret och som varit väldigt positiva. När jag sedan träffade Alexander Niclasson (konstnärlig ledare på Opera på Skäret) för första gången kände jag att vi klickade. Vi är båda uppväxta i en familj med stark koppling till opera och precis som Alexander har jag jobbat nära min far i operasammanhang.
Jag har också förstått att det uppstår en familjär känsla på Opera på Skäret såsom det kan bli när alla under en tid både bor och arbetar på samma plats med syftet att skapa något tillsammans. I en sådan miljö blir dialogen mellan alla medverkande naturlig och självklar, vilket i slutändan bidrar till äktheten i det vi skapar.
Du har regisserat Turandot tidigare – berätta om det!
– Ja, tre gånger faktiskt – två gånger i Italien och en i Kina. Uppsättningen i Kina var särskilt speciell eftersom det är där Turandot utspelar sig. Det var en lite annorlunda utmaning för mig som utländsk regissör att skapa en uppsättning som kineserna själva skulle uppskatta och uppleva som relevant.
Vilka ser du som operans centrala teman och budskap?
– Centrala teman i Turandot kretsar kring kärleken som en omvälvande kraft. Puccini föreställde sig att operan skulle kulminera i en explosion av kärlek, där Turandots iskalla och obevekliga natur krossas av en kyss – ett uppvaknande som gör det möjligt för henne att känna och uttrycka sig för första gången. Puccini kämpade med att få denna förvandling som sker under en så kort scen att kännas trovärdig.
Ur ett psykologiskt perspektiv är Turandots kyla och grymhet försvarsmekanismer, formade av rädsla och ärvt trauma, vilket framgår i arian ”In questa reggia”. Hennes dekret att avrätta friare är inte bara en maktdemonstration, utan också en symbolisk barriär mot närhet, som skyddar henne från att återuppleva den historiska kränkning hon förknippar med kärlek.
Calafs envishet, som kulminerar när han gör sig själv oerhört sårbar genom att avslöja sitt namn, blir en upplevelse som bryter cykeln av rädslobaserad kontroll. I stället för att erövra henne med våld erbjuder han kärleken som ett val, en spegling av upplösningsfasen i traumaterapi, där tidigare sår integreras snarare än förträngs.
Genom att acceptera kärleken bryts Turandots psykologiska rustning ner och hennes sanna jag tillåts träda fram. Hennes slutgiltiga deklaration, där hon namnger Calaf som ”Amor”, innebär inte bara en romantisk kapitulation, utan en djupgående återintegrering av identiteten – en frigörelse från det förflutna och en nyvunnen frihet att omfamna sitt autentiska jag.
Hur balanserar du mellan att vara sann mot originalverket och samtidigt göra det relevant för dagens publik?
– Den berättelse som jag hör när jag lyssnar på musiken, läser partituret och ser andra uppsättningar av Turandot är ju min tolkning och jag är en person som lever i dagens samhälle. Jag har tillit till den tolkningsprocessen och har inget behov av att konstla till det. Det finns regissörer som i syfte att skapa något de anser vara relevant skapar något som i slutändan blir något helt annat än originalverket. I ärlighetens namn förstår jag inte riktigt meningen med det och kan till och med tycka att det kanske vore bättre att skapa sitt eget operaverk.
Hur förbereder du dig inför ett nytt projekt? Hur ser din kreativa process ut?
– Jag börjar alltid med musiken. Jag lyssnar på den och läser partituret. Ibland tittar jag på tidigare uppsättningar. Jag läser också på om den tidsperiod då operan utspelar sig. Under dessa förberedelser börjar bilder formas i mitt huvud. Jag älskar den delen av processen, när jag ser allt som på film.
Så småningom börjar den del av processen där filmerna i mitt huvud ska bli till verklighet. Den delen är av naturliga skäl mer utmanande. Med verkligheten kommer begränsningar som kan påverka visionen, men det betyder inte att resultatet blir sämre – bara annorlunda eftersom det i samarbetet med alla inblandade föds nya idéer och tankar som bidrar på ett värdefullt sätt. I slutändan är målet att publiken framför allt ska bli känslomässigt berörda.
Reflektioner och rationaliserande kan komma senare – kanske när de är på väg hem.