Inte alla har som arbetsuppgift att komplicera saker för sina kollegor genom att skapa hinder för dem, men det har Opera på Skärets scenograf Sven Östberg. Och det har hunnit bli några hinder under årens lopp. I år gör han sin tjugonde produktion på Skäret.
Vid det här laget känner Sven Östberg operahuset på Skäret väl. Detta väldiga virkesmagasin som tronar vid Ljusnarens strand och som kom att förvandlas till ett operahus. Det liknar inte de traditionella operahusen och kanske är det just det som är anledningen till att Sven återvänder hit gång på gång.
– Operahuset är ett enda tomt rum. Så länge du håller dig till naturlagarna kan du fylla det med precis vad som helst. På en vanlig traditionell teater så är själva scenen inramad och blir som ett eget rum i sig. Teaterlokalen blir uppdelad i två rum. Så är det inte här på Skäret och när alla befinner sig i ett och samma rum minskar känslan av distans. Det blir lättare att få med sig människor på det som pågår.
Det låter ju onekligen fantastiskt att som scenograf ha ett helt tomt rum att fylla, ännu häftigare när det dessutom har en mäktig volym.
– Rummet är så magnifikt att jag tänker att det i sig signalerar till publiken att här ska man få vara med om något alldeles speciellt.
Psykologiskt och funktionellt perspektiv
Enligt Sven behöver man som scenograf både ha ett psykologiskt och ett funktionellt perspektiv.
– Min uppgift är att skapa miljöer som ger stöd till det psykologiska spel som pågår mellan rollkaraktärerna. Miljöerna behöver kunna driva dramat framåt, åt det håll som det är tänkt.
Trappor är ett utmärkt verktyg för detta. Nivåerna skapar bra förutsättningar för rollkaraktärernas rörelsescheman som kan säga mycket om en karaktär. Som när en rollkaraktär ska ta sig ner för en trappa. Rent fysiskt blir då kroppsspråket öppet och rollkaraktären blir stor och synlig.
– Det här med trappor kan man ägna mycket tid åt. I årets uppsättning av Turandot kommer en trappa eller två att förekomma. På Skäret pågår just nu en diskussion om trappstegens bredd. Ska trappan vara bra att gå i eller att stanna upp i?
Och så var det ju det här med att komplicera saker för sina kollegor. Att skapa hinder är nämligen ett verktyg som kan göra stor nytta för att driva berättelsen framåt. Hindret behöver inte vara stort, det kan vara en kudde som ligger på golvet. Kliver karaktären över kudden, lyfter upp den, snubblar över den eller tar en omväg? Tillvägagångssättet säger något om karaktären och bidrar till helheten.
– Men ibland vill man förstås behålla en scenbild för att den är fin. Då kan det vara bra att ha lite distans till sin egen konstnärlighet för att få saker att funka.