Magdalena Stenbeck skapar kostymer som hon hoppas både hjälper sångarna att gestalta sina roller – och publiken att förstå berättelsen. För henne är samarbetet i det kreativa teamet ett av arbetsprocessens stora glädjeämnen, men även levandegörandet av kostymerna.
Som barn trodde Magdalena att hon skulle följa sina skådespelande föräldrars fotspår. Men hennes mamma såg något annat.
– Det enda jag gjorde var att rita. Mamma frågade mig till slut: ”Ser du inte själv vart det barkar?” Hon fick rätt – någon skådespelarkarriär blev det aldrig. Jag blev scenograf och kostymdesigner i stället.
En av sakerna Magdalena uppskattar mest med att jobba med opera är kören.
– Kören är som ett scenografiskt verktyg. Genom deras kostymer kan man skapa en stämning för hela scenen – men också gestalta ett helt samhälle. Där syns samspelet mellan kostym och scenografi tydligt.
Innan kostymerna hamnar på scenen sker ett gediget förarbete. Magdalena arbetar tätt ihop med regissör och scenograf.
– Jag älskar den delen – att skapa tillsammans. En tänker si, en annan så, men det är i de samtalen något gemensamt växer fram.
När riktningen är satt börjar Magdalena skissa på själva kostymdesignen. Här vägs flera perspektiv in: uttryck, funktion och praktiska behov.
– Kostymen ska hjälpa sångaren att tolka sin karaktär, men den måste också fungera att sjunga i, röra sig i, ligga ner i. Tyget måste andas och den ska vara lätt att ta på och av vid snabba byten. Just bytena är något jag har med mig redan från början i processen.
Ett av de mest inspirerande ögonblicken är när idéerna börjar ta fysisk form.
– Det första steget är att jag tillsammans med ateljéföreståndaren samtalar om mina skisser med syateljén, därefter väljer vi tillsammans material och modell. Sedan kommer provningarna med sångarna. Det är där det händer – många avgörande beslut tas just då. Jag tycker om att jobba med kroppar, se till att kostymen både lyfter fram karaktären och får bäraren att känna sig trygg.
När Magdalena var liten brukade hon lägga sina teckningar under sängen i hopp om att de skulle ha blivit levande till morgonen därpå. Idag har den drömmen blivit verklighet.