Turandot

”tURANDOT SLÄPPS FRI I BUREN PÅ SKÄRET – STARKT OCH STORSLAGET OM SKRUVAD KÄRLEK”

Så skriver Nya Wermlands-Tidningen i sin recension av Turandot, årets sommaropera på Skäret. De två sångarlagen gjorde varsin premiär under sista helgen i juli och så här tyckte kritikerna.

”Till den mordiska Turandot finns en motpol, den hjärtegoda tjänarinnan Liù som offrar sitt liv – också hon en vriden tolkning av ”kärlek”. Till henne komponerade Puccini smäktande fraser i smältande legaton, som Kseniya Bakhritdinova förvaltar väl.” (Dagens Nyheter)

”För både husets kör och Svenska Kammarorkestern håller hög klass. Coladonato lyfter upp det snygga underarbete som finns i Puccinis pentatoniska kineserier.” (Dagens Nyheter)

”Det är också Bakhritdinova som drar ner premiär-kvällens första stora spontana applåd, med sin pärlande stämma. Det är fint så det tåras.” (Nya Wermlands-Tidningen)

Turandot

Turandot blev Giacomo Puccinis sista opera och är idag oerhört älskad världen över. Detta är operasagan om ett kuvat folk under en kejserlig dynasti i Kina. Den skoningslösa prinsessan Turandot skall traditionsenligt gifta sig, men vägrar att gå samma öde till mötes som en anmoder som mördats efter ingått äktenskap. Hon vill inte förringas till att vara underställd en man och har därför, för att förhala ett äktenskap, kravet att en friare måste svara rätt på tre gåtor. Om friaren misslyckas avrättas han.

Puccini skrev denna opera medan han var mycket sjuk och hann aldrig slutföra verket, i stället slutförde hans elev Alfano det enligt Puccinis anteckningar. Alltsedan urpremiären år 1926 på La Scala i Milano har Turandot haft en självklar plats på de stora operahusens repertoar. Den storslagna musiken och skådeplatsen i maktens centrum i Kina fängslar, inte minst genom svårsjungna sångpartier som kräver dramatiska röster.

Till sommaren 2025 kommer vi att kunna erbjuda vår publik denna älskade opera, med den välkända arian Nessun dorma, i ett av världens mest säregna operahus, ett före detta sågverk beläget vid stranden vid en vidsträckt sjö, numera världsberömt för sin akustik. 

Nedan finns föreställningsdatum samt tider för samtliga föreställningar 2025. Föreställningen är ca 3 timmar inkl. en 45 minuter lång paus. Observera att föreställningen som ges torsdagen den 7 aug börjar redan kl.15 istället för kl.18 samt att föreställningen som ges den lördagen den 16 aug börjar kl.17 istället för kl.15.

• Lördag 26 juli 15.00
• Söndag 27 juli 15.00
• Lördag 2 aug 15.00
• Söndag 3 aug 15.00
• Torsdag 7 aug 15.00
• Lördag 9 aug 15.00
• Söndag 10 aug 15.00
• Torsdag 14 aug 18.00
• Lördag 16 aug 17.00
• Söndag 17 aug 15.00
• Torsdag 21 aug 18.00
• Lördag 23 aug 15.00
• Söndag 24 aug 15.00

Solister i uppsättningen av Turandot

Operakonsten är förvisso underbar, men den kräver också mycket av sångarna. Det är därför vi på Opera på Skäret alltid har två sångarlag och det är därför vi har inte bara en, utan två premiärer. Information om vem som ingår i respektive sångarlag kommer att delas längre fram. 

Konstnärlig produktion

Regi – Lev Pugliese
Dirigent – Lorenzo Coladonato
Scenografi – Sven Östberg
Kostymdesign – Magdalena Stenbeck
Peruk och mask – Stephanie Metzner
Ljusdesign – Maria Ros
Repetitör – Bengt-Åke Lundin
Repetitör – Samuel Skönberg
Kormästare – Jonatan Lönnqvist
Körrepetitör – Mats Johansson

26 juli – 24 augusti 2025
Föreställningslängd: 3 timmar inkl. en paus på 45 minuter.

Turandot är i denna tolkning långt mer än en symbol för kall makt; hon är en djupt sårad själ, vars berömda grymhet inte är uttryck för medfödd ondska, utan en förhårdning, en yttersta psykologisk försvarsmekanism, formad i de spöklika lågorna av ett ärvt trauma — den oläkta skräcken efter hennes förfader Lo-u-Lings våldtäkt. Hennes dekret att avrätta friare blir därmed en symbolisk, desperat handling för att utdriva upprepningen av detta ärvda, fysiska och emotionella övergrepp. Turandot är alltså en psykologisk projektion av denna djupt begravda smärta. Hennes hämmade känslomässiga utveckling och hennes stelhet är de enda överlevnadsmedel hon någonsin känt till. Visuellt framträder hon till en början som orörlig, nästan overklig, innesluten i en skulptural bärbar struktur av bleka, skimrande metaller — inte bara en kostym, utan en förkroppsligad emotionell otillgänglighet, en magnifik men fängslande rustning. Inom detta frusna yttre finns en pulserande, dold kärna — en hemlig vermilionfärgad foderstruktur — symbol för förträngt liv, förnekad eros, den slumrande kvinnan, en nästan utslocknad glöd av den livskraft hon så våldsamt förnekar.

In i detta glaciala rike träder Calaf, den okände prinsen; en gestalt som ofta uppfattas som den arketypiske hjälten. Men vi tvingas här ifrågasätta hans ankomst, hans obevekliga strävan. Är hans sökande efter Turandots hand ett uttryck för ett oemotståndligt ögonblick av förälskelse, eller finns där ett underliggande begär att erövra det oövervinneliga, att lösa det olösliga? Hans mod kan inte ifrågasättas — han riskerar sitt liv — men hans inledande hållning kan ändå ses som en form av belägring. De tre gåtor han så skickligt löser är inte enbart intellektuella prövningar, även om de tveklöst är nycklar — de fungerar också som murbräckor mot portarna till Turandots mäktiga psykologiska försvar. Calaf gestaltar en fascinerande dubbelhet: en man styrd av en intensiv blandning av lidelse och, kanske, ett omedvetet behov av dominans. Först när han avslöjar sitt eget mysterium — sitt namn — och därigenom accepterar risken att dödas, börjar han frigöra sig från erövrarens mantel och stiga bortom en hjältemodig men potentiellt rovgirig hållning. Denna till synes enkla gest blir operans enda sanna kärlekshandling: kärlek som respekt, kärlek som erkännande av den andres rätt till frihet — inte som ett påtvingat krav eller en skuld — en djupt sårbar handling som förskjuter dynamiken från att vinna Turandot till möjligheten att nå henne.

Den sanna katalysatorn, det emotionella navet som balanserar hela operan och nyckelfiguren i denna dynamik, är den glödande Liù. Hennes inre landskap är den totala motsatsen till Turandots frusna storhet. Till skillnad från prinsessan förtränger inte Liù — hon älskar. Hon älskar med den sköra men orubbliga styrkan hos den som saknar rustning. Hennes kärlek till Calaf är inte en begäran, inte en strategi — det är en ren, orubblig och tyst emanation av hennes väsen, en stilla ström med kraft att erodera den hårdaste sten. Liù ber inte om något, men ger allt. I henne bevittnar vi den förkrossande skönheten i osjälvisk hängivenhet — en tyst styrka som till sist visar sig mäktigare än hela Beijings kejserliga makt. Hennes betydelse överstiger rollen som “den trogna slavflickan”; hon är förkroppsligandet av den oskyddade mänskligheten, bäraren av en värme som Turandot sedan länge släckt inom sig. Den psykologiska effekten av Liùs offer på Turandot utgör, i denna tolkning, operans absoluta kärna för dramatisk förvandling. Hennes död är inte ett lyriskt offer, utan en arketypisk gest, en reva som utlöser Turandots kris. Det är inte Calafs triumf med gåtorna, inte heller hans kyss, som börjar tina den isiga prinsessan, utan det förkrossande, obestridliga beviset på Liùs kärlek — en kärlek så djup att den hellre dör än förråder den älskade.

Visuellt bör Liùs dödsögonblick framstå som en skarp, gripande kontrast, gestaltad genom en närmast fysisk tystnad. Det föregående larmet och spänningen lämnar plats åt en tom scen, där kroppar fryser till, där tiden tycks stå still. Ljuset dras samman, fokuserar intensivt först på Liù, därefter på Turandots instinktiva reaktion, som om världen håller andan. I detta heliga, suspenderade ögonblick, konfronterad med en känslomässig sanning hon varken kan förneka eller besvara med grymhet, uppstår de första verkliga sprickorna i Turandots rustning. Liùs död är ingen kapitulation, utan en rasande, vacker seger för det mänskliga hjärtat, som planterar ett frö av empati i Turandots karga själ. Där, utan ord, börjar Turandot brista — inte för att hon övertygas av Calaf, utan för att hon fullständigt avväpnas av Liù.

Alfanos slut får därför en särskild, förnyad resonans inom denna psykologiska ram. Turandots yttrande av Calafs namn — “Il suo nome è Amor!” — är inte en plötslig sagokapitulation eller romantisk underkastelse, utan kulmen på en långsam inre förbränning, ett seismiskt skifte inom henne, en smärtsam och tveksam utbrytning ur ett självvalt fängelse. Det är det första, trevande ordet i ett nytt känslans språk — ett språk vars grammatik lärdes av Liùs tysta offer och Calafs sårbara öppenhet. Finalens kollektiva glädje bärs därför upp av ett mer intimt, skört hopp. Vi vet inte om Turandot verkligen kommer att kunna älska eller leva i denna känsla, men det är hennes första steg bortom rustningen. På scen kan hennes skulpturala struktur öppnas — inte falla eller splittras, utan blomma, som en blomma som avslöjar det som hittills varit dolt. Som med alla läkande processer handlar kärlek inte om att rädda — utan om att befria. Turandot är alltså inte en kinesisk saga, utan en psykisk myt — en avslöjande berättelse om traumats kraft, om hur det kan frysa själen och om den fruktansvärda risken det innebär att våga öppna sig för en annan. Det finns ingen enkel frälsning, inget garanterat lyckligt slut — bara det djupt mänskliga modet att våga känna.

Lev Pugliese
Regissör

Om Scenografin

Hur kan en värld ha sett ut som format personerna i operan Turandot?

I operan Turandot är det svårt att, bland huvudpersonerna, hitta någon som man gärna skulle bjuda hem på te. Alla förefaller brutala och svårt egocentriska. Kanske med undantag av slavflickan Liù. Men inte heller hon verkar ha en, vad vi brukar kalla, sund inställning till livet.
Dramat beskrivs som en saga eller myt och då kan man självklart acceptera att människor fattar svårförklarliga beslut och beter sig udda. Men även i sagor måste det finnas någotsånär trovärdiga skäl till att personerna utvecklats till de gestalter som fyller dramats värld. Hur kan en värld ha sett ut som format personerna i operan Turandot?

Personerna i Turandot lever i ett brutalt samhälle där makten hanterar människors liv godtyckligt. Man lever i en sluten värld omgärdad av murar. I stängda samhällen utvecklas brutaliteten lätt och enligt sina egna lagar. Muren har självklart en funktion. Murar, både stadsmurar och palatsmurar, skall liksom alla andra murar hålla obehöriga borta. Men murar får alltid dubbla funktioner. Murarna stänger visserligen somliga ute, men de stänger samtidigt andra inne.
Turandots stadsmur och palatsmur är viktiga bakgrundsbilder till brutaliteten i det samhälle som personerna i operan befolkar.

Nu finns det ju murar och det finns murar. Alla stänger inne och stänger ute, men det går att ge dem lite olika utseende. En vitmålad mur kan se mindre avvisande ut än en byggd med grå och grova granitblock. En vägg med utsmyckningar ser mindre ut som ett hinder än en fuktig tegelvägg. I denna version av Turandot har murarna bara fått behålla sin egentliga funktion – att hindra människor från att ta sig både in och ut. Alla samhällssystem är komplicerade. Kanske alldeles särskilt i totalitära samhällen. Ikväll får vi möjlighet att se ganska mycket av vad som händer i det fördolda, bakom tjocka murar.

Sven Östberg
Scenograf